Alltså, Jeanne Friot. Hon föddes i Paris, gick på Duperré och praktiserade på Balenciaga och jag tänkte: “Wow, jag också!” fast i mitt fall betyder “praktik på Balenciaga” att jag gick in i butiken, tittade på en tröja för 12 000 spänn och praktiserade att gå därifrån snabbt.

Och mitt i pandemin, när alla andra höll på att lära sig baka surdegsbröd och odla chili på balkongen, sa Jeanne: “Vet ni vad? Jag startar ett modehus.”
Det är power move.

Men jag gillar hennes koncept: könsneutralt, återvunnet, inget går till spillo. Det är typ det motsatta till mitt klädskåp, där finns en hög med “kanske jag kan ha det här om jag går ner femton kilo” och “det här behövs om 90-talet gör comeback”.

Och nu bär Madonna hennes kläder. Alltså… Madonna. Jag får inte ens min mamma att gilla vad jag har på mig. Hon bara: “Är det där ett hål i dina jeans eller har du bränt dig på vägen hit?”

Jeanne bevisar att man kan göra mode för alla, könsneutralt och inkluderande. Det enda könsneutrala plagget jag äger är en hoodie som luktar som en blandning av mig och mitt ex.